Strindbergs syn på judarne

Judarne

När den märkvärdiga nation, som kallas judar,
först visat sig i Sverige, kan icke bestämt avgöras;
en svensk jude har uppgivit att de funnits här i
alla tider och hållit sig undanstuckna bland de
tyskar, som alltid hava funnits i huvudstaden,
och med dem förväxlats. En annan uppgift, som
synes bekräfta den förra, är den: på Gustav III:s
italienska resa skall han i en stad i norra Italien
ha blivit uppvaktad av en deputation judar, som
till konungen framlämnat en summa pengar i guld,
med anhållan att få besöka hans land. Den alltid
penningbehövande konungen blev livligt tilltalad av
den påtagliga vänskapen, och skall genast ha skrivit
hem till vederbörande, med tillsägelse, att ett
präktigt folk, med vilket han stiftat bekantskap i Italien,
och som kallades judar, skulle få fritt tillträde till
hans rike. Härpå, berättar sagan, skall vederbörande
hava svarat, att det präktiga folket redan fanns i
landet, och att det alltid funnits där. Huru härmed
förhållit sig i verkligheten skola vi nu efter
tillgängliga skriftliga källor tillse.

Att judar funnits i Sverige före 1600-talet är icke
troligt, emedan de först på 1500-talets senare del
skola hava förekommit i de nordtyska städerna; att
de däremot funnits i Sverige på 1600-talet veta vi
(269) bestämt, ty i Stockholms kyrkors dopböcker
förekomma rätt ofta judar, vilka tagit dopet, vilket då
var, det enda sättet för dem att få stanna i riket. Dessa
dopceremonier voro ett omtyckt skådespel för
befolkningen, och hovet ansåg som en halv ära att såsom
faddrar få befordra de vilsefördas omvändelse.
Sålunda, och kanske på grund av nedan anförda
avstyrkande på judarnes anhållan att få bosätta sig i
Stockholm, läto år 1681 den 29 September två till
evangeliska läran omvände gamle judar vid namn Israel
Mandel och Moses Jacob, med deras hustrur och barn,
tillsammans tjuguåtta personer, i tyska kyrkan av
församlingens dåvarande bägge pastorer Bezelius och
Strauch sig döpas, och voro vid tillfället närvarande
konung Carl XI, änkedrottningen Ulrika Eleonora
och Hedvig Eleonora samt många andra höga
ståndspersoner. Flera sådana fall förekommo under samma
århundrade i Katrina och under nästa i Storkyrkan.

År 1667 fick en jude d’Azzeveda svenska
regeringens fullmakt att följa en flotta till Medelhavet för
att underhandla med de afrikanska furstarne. Men
underhandlingarne avbrötos till en del på grund av
att man ansåg affären något osnygg, då det gällde att
skeppa ut krut och kulor till turkarne.

Redan år 1680 avstyrkte Stockholms konsistorium
judarnes ansökan att få i huvudstaden bosätta sig;
och i ett kungligt brev av 3 December 1685 till
överståthållaren heter det: »Som konsistorium i staden
tillkännagivit att några judar skola uppehålla sig här
och icke allenast understa sig att föröva deras judiska
religion, utan ock ännu flere vara hit förväntandes
med hustrur och barn, till den ändan sig här att
nedsätta, varutav lätteligen kan följa förargelse och vara
(270) att befara det ett och annat missbruk uti vår rätta
evangeliska religion härav kunde sig insmyga...
funnit för gott, det inga judar, såsom Kristi namns och
församlings försmädare, må tillåtas här i staden eller
annorstädes i våra provinser att vistas.» Och skulle
de vid högsta straff förständigas; att inom fjorton dagar
lämna staden. Vi se sålunda att judfrågan på
1600-talet ännu höll sig på det religiösa området och icke
blivit en rasfråga. Emellertid hade judarne, som både
voro ett klokt och ihärdigt folk och icke höllo på
religionen annars än då deri gagnade deras intressen,
börjat taga dopet och därigenom undgått den så
kallade förföljelsen; dessutom hade de med säker
blick insett fördelen av att genast sluta sig till de
maktägande, och vi träffa dem som hovleverantörer
eller, som de kallas i räkenskaperna, hovjudar åtfölja
Carl XII:s härar. Det var troligen genom den nära
bekantskapen med den alltid penningbehövande
kungen som de fingo rättigheten att, utan dop,
bosätta sig i riket, vilken rättighet sålunda första gången
meddelades dem 1718 och sedan förnyades 1727, 1746
och 1748, dock endast i småstäderna, emedan riket
ville ha motsvarande gagn av den medgivna
rättigheten. Men småstäderna med sina tarvliga
förhållanden synas icke hava varit någon lockelse för
judarne, ty de skyndade icke att befolka dem, utan
hade fortfarande sina blickar riktade på det rika
Stockholm. Att judarnes kärlek för gamla Sverige
icke varit så alldeles ren, framgår dels av de hastiga
dopen, dels av en benägenhet, som skulle kunna kallas
oblyg, att begära statsanslag. Sålunda ankommer till
Carl XII mitt under krigsåret 1708 ett brev från
rådet, vari förfrågas huru man skall handla med en
(271) änkejudinna vid namn Hedvig Eleonora Renata, som
i dopet tagit änkedrottningens namn. Mannen Michael
Renatus, som ifrån den judiska villfarelsen sig
omvänt, hade år 1686, på grund av omvändelsen eller
några tjänster, erhållit en hyreshjälp av 200 daler
kopparmynt; men när mannen dog och änkan satt
med fyra barn, anhöll hon om pensionens fortfarande
utgående. Rådet tvivlade icke att kungliga
benådningsbrevet gällde såväl mannen som hustrun,
»medan hon jämte honom den kristna tron antagit,
varandes hennes tillstånd nu så mycket mera medömkan
värt, sedan mannen fallit henne ifrån, som henne
kunde försörja, där hon nu vid sin ålderdom sutte
med fyra stycken faderlösa barn, vore främmande
här på orten, och av de sina förlåten, sedan hon för
religionen skull dem med all eljest till förväntande
förmon övergivit och sig ifrån dem skiljt.» Vad
kungen svarade på detta, hava vi icke forskat efter,
men säkerligen var hans tid ute i fält för mycket
upptagen av viktigare saker året före slaget vid
Pul-tava, att han skulle kunna ägna någon tid åt
utredning av den karaktäristiska motiveringen för denna
egendomliga ansökan. Under allt detta hade judar
härstädes funnits och drivit sin handel, och finnes
spår efter deras framfart i Svea hovrätts handlingar
åren 1723-37, naturligtvis rörande affärer. Och att
de även försökt driva omvändelsen som affär, synes
av en liten i Stockholm år 1725 utkommen skrift, kallad
»Judischer Ceremonien, nebst ihrem dabey habenden
Aberglauben zum Dienst der Wahrheit vorgestellt»,
författad av en omvänd jude Christian Quttlob
Seelig-mann, och vilken under sken av avslöjande redogör
för judarnes bekanta ceremonier vid de olika festerna,
(272) vilka han kallar »abscheuliche und schrechliche
Fabeln und aberglauben».

Året 1782 är emellertid avgörandet i judarnes
svenska historia, ty då är det reglemente utgivet,
varigenom de lagligen fingo under vissa betingelser
nedsätta sig i riket och åtnjuta fri religionsövning.
Detta reglemente ställer genast frågan om judarne
på rätta ståndpunkten, ty det är utfärdat av
kommerskollegium; det andas en stor humanitet, såsom
havande sin tillkomst under upplysningstidevarvet,
men också ett stort förutseende, grundat troligen på
stor erfarenhet. Då judarne nu insläpptes att skörda
i ett land, där de aldrig odlat eller sått, fingo de alla
de »förmåner som med statens säkerhet och samhällets
trevnad bäst kunde förenas». Sålunda fingo de icke
besitta rikets ämbeten, då de ju icke kände riket,
icke som riksdagsmän döma över landets intressen,
då de ju icke hade samma intressen som landet,
icke inrätta offentliga skolor till lärans utvidgande,
icke genom några sina kyrkoceremonier giva
anledning till förargelse. Men man var angelägen att få
in ordentligt och förmöget folk, som med sina kapitals
insättande i rörelsen gav ett vederlag för undfångna
förmåner, och ville icke låta upp svenska landet som
en allmänning för kringstrykande ockrare; därför
ålades varje främmande jude att sist inom åtta dagar
efter ankomsten till riket anmäla sig hos konungens
befallningshavande och hos honom inlämna sina pass
och betyg om frejd och ärende, vilka betyg skulle
vara utfärdade av de äldste och bestyrkte av
magistraten i den ort, där juden senast haft sitt
hemvist. Kunde icke betygen godkännas, ägde
myndigheten rätt att utvisa juden, och skulle man hålla noga
(273) hand över att ingen inkommande måtte såsom
domestiker med sig i riket insmyga så kallade
tiggarpojkar. Sedan den inkommande juden nu blivit
godkänd och därvid ej var något att påminna, blev
han av konungens befallningshavande förpassad till
någon av de tre städerna Stockholm, Norrköping eller
Göteborg, och var han förständigad att icke på vägen,
varken i städer eller på landet, idka någon handel
eller något varubyte. De judar, som redan funnos i
riket, skulle hos vederbörande förete frejdebetyg, och
uppgiva i vilken stad de ville utöva sin verksamhet.
I de tre nämnda städerna ägde ’främlingarne öva
all lovlig handel, så i gross som i minut, den senare
dock ej annorlunda än i öppna bodar, men icke genom
kringlöpande i husen och på gatorna. De i gross
handlande judarne hade, jämte rättighet att anlägga
och sköta fabriker samt deltaga i skeppsrederier,
handelskompanier och skeppsvarv, i synnerhet att
driva handel med växlar, aktier och publika papper,
även som dem vore obetaget att ingå i entreprenader
och allmänna leveranser, vid vilket allt och så länge
de sig till allmänhetens nöje uppförde de hade att
åtnjuta samma friheter som inhemska grosshandlare.
För övrigt hade de full frihet att nära sig med
konstmålning, gravering, pitscher-stickning, diamanters och
andra ädla stenars slipande, optisk glasslipning, samt
allehanda matematiska och mekaniska instrumenters
förfärdigande, desseiners och mönsters ritande,
brode-ring och annan konstig söm, lack-tillverkning,
penn-beredning, korkskärning och dylika arbeten, som ej
hörde under skrå. Dock ägde de sätta sina söner att
lära hantverk hos mästare, men utan utsikt för dem
att vinna burskap, vilket skulle varit en orättvisa
(274) mot de infödda. Men dylika arbeten, på vilkas
utförande av judarne vederbörande ägde
förhoppningar, behagade icke judarne, utan de höllo sig till
sin gamla kärlek handeln, ehuru de sedan skyllt på
att de icke fingo arbeta. Av farhåga för en dylik
sakens gång stadgades försiktigtvis också, att var och
en, som ville öva näring, skulle styrka att han (kläder
och husgeråd samt ovissa fordringar oräknade) själv
ägde i kontanta pengar eller växlar ett redbart kapital
av två tusen riksdaler specie och detsamma med sig
i riket inbragt. Men en i landet född eller uppfödd
judeson behövde endast ett kapital av ett tusen
riksdaler specie. Den rabbin eller föreståndare däremot,
som av kommerskollegiurn inkallades för synagogans
skull, vore befriad från skyldigheten att införa något
kapital. Men här funnos också mindre bestämmelser,
avsedda till såväl de inföddes som de invandrandes
fromma. Sålunda undantogos från minuthandelsrättigheten
försäljning av viktualievaror, vin, brännvin,
dricka och medikamenter; att bevista marknader utom
den stad, där han övade verksamhet, ägde juden icke
heller.

Som däremot lagstiftarne hade kännedom om
vissa små förmenta religiösa föreskrifter, vilka judarne
voro måna om att få behålla, såsom till exempel
det barbariska bruket vid slaktning, vilket icke fick
ske med spetsig kniv, vissa brödsorters ätande vid
vissa tider o. s. v., så ville dessa icke göra något våld
på de fromma känslorna, utan tilläto slakteri,
bryggeri, bröd- och sockerbageri jämte vinförsäljning
i minut judarne emellan. Till lagstiftarnes öron hade
också kommit mindre goda rykten om judarnes sätt
att handskas med guld och silver, varför de också förbjödos
(275) att skada dessa metaller, varjämte en särskild
paragraf författades av förmodad förfalskning av rikets
mynt, vilket skulle straffas med spöslitning efter lag,
och där brottet ej förtjänade döden, förvisning ur
riket.

Full religionsfrihet var judarne beviljad, och fingo
de i de tre fristäderna upprätta synagoga samt hålla
rabbin med erforderlig betjäning, ankommande på
judarne vad titel och värdighet de inom sig ville
lämna den person, som de valde till synagogans
föreståndare.

Som man dels fruktade rasblandning, dels motsåg
religiösa tvister, förbjödos judar att gifta sig med
svenskar. Ville de gifta sig inbördes, skulle de erlägga
sex riksdaler till gardesbarnhuset. Denna senare
bestämmelse förefaller egendomlig nog men var en
ringa ersättning, som staten ansåg sig ha rätt att
fordra för den utomordentliga förmån den i stället
beviljade judarne, nämligen frihet från
värvningsplakatet eller den tunga krigstjänsten.

För att förekomma förvecklingar mellan
stammarne, och med kännedom om folkets ovilja och
fruktan för judarne, förbjöd man dessa att i sin tjänst
antaga svenska undersåter, vilket förbud dock icke
iakttogs; likaså förbjödos judarne att hålla sina
bodar öppna om sön- och helgedagar, och de fingo
icke tvinga sina tjänstehjon av annan bekännelse att
på sådana dagar annat arbeta, än det som svenskt
tjänstefolk då vanligen plägar förrätta.

Men staten ville även skydda dessa nykomlingar
i deras avföda; därför skulle vid dödsfall församlingens
äldste upprätta och till förmyndarkammare eller
magistrat inlämna bouppteckning, men förmyndarne ägde
(275) judarne själva att förordna, och ägde rabbiner rätt
att avgöra i arvstvister.

Uppstod tvist mellan kristen och jude, och kunde
sanning ej utan ed utletas, skulle då jude, efter
domarens föregångna lagliga pröpning, avlägga sin
ed i synagogan i domareris närvaro, på lika sätt samt
efter enahanda edsformulär, som i dylikt fall
vanligen nyttjas, då judar med varannan gå till rätta.
Beträdes jude med falsk ed, antingen mot kristen eller
jude, vare han riket förvisad.

Vi sågo huru den judiska stammens anhållan att i
riket få bosätta sig, genast uppfattades såsom en affär
eller ett fritt utbyte av fördelar, och att staten satte
sig i försvarstillstånd och icke öppnade ett gammalt
odlat land till spekulationsfält för löst folk, vilket ville
ha en tusenårig odling till skänks att börja handla på.
Denna klara blick för förhållandet röjer sig också i
sista paragrafen, där oförställt visas, att staten släpper
in judarne mot att de i vederlag eller borgen föra
pengar med sig. »I händelse någon av judisk nation»,
heter det, »som vore antingen av särdeles stor
förmögenhet, eller ock ägde någon förut obekant
kunskap, varmed han ville hit inflytta och börja
någon ny och förut opåtänkt handelsgren eller
slöjdeinrättning, som finnes lända riket till en besynnerlig
förmån och nytta, skulle sådant hos k.
kommerskollegium tillkännagiva, så vill k. kollegium efter
därvid sig företeende anledningar, en sådan hos
K. Majestät i underdånighet anmäla till några speciella
förmåners och rättigheters åtnjutande utöver vad i
detta reglemente, som för judiska nationen i allmänhet
är gällande, finnes stadgat.»

Ville man sålunda å ena sidan draga in judar
(276) med rikedom och uppfinningsförmåga i landet, så
hade man också varit betänkt på att hålla dem i
handen med förordningar, och man visste väl vad
förmåner man gav i stället för vad man trodde sig
få, och uttalade också kollegium den fordran, att
judarne, »som äga att njuta all den säkerhet, samt
det beskydd till liv, heder och gods, som svenska
undersåtare tillkommer», måtte ställa sig i allo
Sveriges lag, och regeringssätt, samt detta
reglemente till efterrättelse.

Detta var 1782. Men huru judarne förstodo att
begagna de maktägandes inflytande, för att genom
oupphörliga ansökningar om undantag småningom
tillvälla sig rättigheter, som snart skulle inkräkta på
infödingarnes och med dem komma i konflikt, finna
vi redan så tidigt som 1812, eller tjugo år efter dessas
erhållna tillstånd att i riket få vistas. Det är i den
ryktbara processen mot hovjuvelerarne Michaelsson
och Benedicks vi första gången träffa på judarne som
en med de maktägande så lierad korporation, att
icke allenast de åklagade i det närmaste friades från
straff för sådana brott, som begagnandet av falska
vikter, utan även allmänna åklagaren överhopades
med smutsiga beskyllningar i en på ett högst
ovärdigt sätt uppsatt skrivelse, förutom att judarne mot
honom läto utgiva en anonym skandalbroschyr.*

En egendomlig omständighet härvidlag var att fiskalen
Junbeck några år förut haft sak med
fabriks-fattigkasse-föreståndarne, bland vilka namnen Schiick,
Nathan och Schönherr förekommo.

Vad 1782 års reglemente så vist förutsett,
nämligen att det icke vore nyttigt och välbetänkt att
(278) låta ädla metaller gå genom judarnes händer, innan
de skulle utlämnas till allmänheten, blev likväl
alldeles gjort till intet genom kungliga undantag; och
det är sålunda vi kunna tjugo år efter träffa herrar
Michaelsson och Benedicks som hovjuvelerare,
säljande guld- och silverpjäser åt allmänheten, oaktat
1782 års stadga endast tillät dem Slipning av ädla
stenar. Om nu hovet kunnat göra denna
undantagslagstiftning med rätta eller ej, veta vi icke, men
herrar M. och B. arbetade emellertid i guldsmedyrket,
och i stor skala. Slutligen upptäcktes att
smärre silverpjäser, som blivit vederbörligen
kontrollerade, fastlöddes och nitades på större, som
släpptes ut i handeln. Häremot var nu intet att
anmärka, om bara de större pjäserna varit fullviktiga,
men de voro alla underviktiga. Härför tilltalade,
förklarade herrar M. och B. att de överlåtit allt
ansvar för fabrikaten åt verkmästaren Wiertz. Denne
blev syndabock och kom i fängelse, ehuru han icke
haft något intresse av förfalskningen, men
hovjuve-lerarne gingo fria, ehuru de utsålt falska guldarbeten
till flera tusen dukaters vikt.

Samtidigt härmed gör handels- och slöjdfiskalen
Junbeck hos nämde herrar beslag på falska vikter
och vågskålar, med den påföljd, som ovan anfördes.
Anmärkningsvärd är den djärvhet, med vilken de
anklagade uppträdde inför domstolen, där de
åtminstone voro överbevisade om och öppet erkände, att
de icke justerat sina vikter på 12 år, oaktat detta var
vid vite påbjudet. De ville med en egendomlig
lättvindighet »bortblanda ämnet för undersökningen och
förvandla det till en uppenbar löjlighet»; och om
herr B. anföres att han »med överskridande av anständighetens
(279) gräns, visade sig så hemmastadd hos en
högre auktoritet, att han stödde armen och största
delen av kroppen på själva dombordet». I den
skriftväxling, som i tryck utgavs och igenom vilken
judarne ansågo sig rentvagne, fördes å de åklagades
sida ett ovärdigt och övermodigt språk, fullt med
obevisade beskyllningar, där framför allt, naturligtvis
till åklagarens värsta andrages, att han av lusta till
beslagsandelar, vilket utgjorde hans lön, företagit
nämda förföljelse. Att fallet icke var enstaka, veta
vi därav, att redan förut en annan jude, vid namn
Marcus ’Marcuse, sålt underviktiga guldpjäser och
därför blivit dömd till böter.

Allmänhetens ögon hade emellertid blivit
öppnade, och stor ovilja rådde emot judarne; härtill
bidrog också en konkurs, den dittills största i
Stockholm och som en jude gjorde, varvid skulderna gingo
upp till 1,200,000 rdr, och fordringsägarne endast
erhöllo 11 procent, på vilken bankrutt man, med eller
utan skäl, ville skylla den kris och kursförändring,
som rådde 1812, 13 och 14. Oviljan, som växte under
årens lopp med judarnes småningom ökade
rättigheter utan motsvarande skyldigheter, bröt ut i full
låga, då år 1838 ny stadga helt enkelt utfärdades,
varigenom judarnes så kallade rättigheter blevo snart
sagt obegränsade. Här begagnades nu för första
gången den taktik att kalla judarne mosaiske
trosbekännare, ehuru judarne endast anse de mosaiske
vara en sekt. Man ville nämligen förfalska frågan
och göra den till en religionssak, ehuru allmänna
tänkesättet bland de kristne var sådant, att man mest
icke brydde sig om någon religion alls. Petitioner
med 100,000 underskrifter ingingo till regeringen, och
(280) oroligheter utbröto i huvudstaden, med den verkan
att redan den 21 September samma år en ny
förordning utkom, som upphävde den förra. Under detta
år och de följande regnade broschyrer för och emot
judarne och utgöra en hel liten litteratur. Därpå vilade
saken till 1840 års riksdag, då de tre ofrälse stånden
förenade sig i en anhållan att få 1782 års
judereglemente återställt. Den diskussion, som då förekom
i borgareståndet, är högst märklig, emedan detta stånd,
som närmast kom i beröring med judarne, bäst kunde
yttra sig om dem. Frågan är här från början ställd
på sin rätta ståndpunkt, nämligen som rasfråga, så
att varje motståndarnes lust att hissa den falska
flaggan - religiös ofördragsamhet - genast betogs dem.
Det var Carl Lidbom i borgarståndet, som vågade
taga ut steget denna gång, och bära alla det
filantropiska koketteriets beskyllningar för att vara oupplyst.
Han öppnar sin motion med den förklaringen att,
då de författningar av 1838, som åt ett främmande
folk inrymt medborgarrätt och som rörde högst
viktiga punkter i civil- och kyrkolagen, blivit utan rikets
ständers medverkan samt utan högsta domstolens
eller andlig myndighets hörande utfärdade, med
åsidosättande av grundlagen, konstitutionsutskottet
nog skulle beivra saken såsom ett självsvåld. Därpå
erinrade han hurusom judiska nationen 1782
insläpptes i riket, i tanka och under förutsättning att
de skulle införa kapitaler och en högre slöjd- och
handelsskicklighet i riket samt kraftigt upparbeta
Sveriges industri, handel och sjöfart, vilka hade
utomordentligt lidit av de häftiga skakningar i
penningeväsendet, myntvärdet och förmögenhetstillståndet
nästföregående årtiondet. Hade de inflyttade
(281) »medlemmar av judiska nationen» uppfyllt nu anförde
förutsättningar eller efterlevat de bestämmelser, som
i 1782 års reglemente blivit gjorda, då funnes ett stöd
för deras sökta utvidgning av förmåner. Men detta
hade icke ägt rum, »ty judarne förstodo snart här,
liksom på många andra ställen, att sätta sig i sådan
förbindelse till regeringen och auktoriteter, att de
blevo över lagen och, i uppenbar strid mot
reglementet, tillvunno sig högst väsentliga fördelar och
berättiganden, vilka till tomma ord förvandla flera
av de i berörde reglemente utstakade villkoren och
inskränkningarne vid deras inflyttning, verksamhet och
rörelse, varpå, om så behöves, faktiska bevis i
mängd skulle kunna anföras.*

Ett bevis på deras servilitet lämnar den »bön som
dagligen läses i judiska synagogan under påstående krig
med Ryssland 1790».

»Du allena segergivare! Lär vår
konungs fiender att icke längre högmodas! Den sin konung
vördar han håller din bud och är dig kär!
Hör därföre Gustavs trogna Folks böner! Bevara din
smorda (!) såsom en ögnasten. Förlena Konungens
makalöse bröder, Prins Carl (XIII) beständig seger och lycka!...
Och stärk du hans högra hand, såsom han strävar att göra
sitt namn odödligt!»

Den oförgätliga skriften är på judarnes äldstes Aron
Isaacs och Gumbert Hirschs föranstaltande uppsatt av
Marcus Maure.

Eller vilka hava de förvärvsgrenar varit, som erfarenheten
ådagalagt, att judarne alltifrån det de i riket insläpptes,
förnämligast omfattat? I första rummet importhandeln.
Knappt namnes någon enda medborgare av judiska
nationen, som varit exportör, och än mindre är det
känt, att skeppsrederiet, denna för vårt land så
naturliga och nyttiga industrigren, varit av någon bland
dem idkad. Däremot har importen, och särdeles in-
(282) förseln och spridandet i riket av utländskt kram och
fåfängliga lyx- och överflödsvaror, varmed judiske
handlande i de sista tiderna, i tävlan med utländska
provryttare, snart sagt, i ordets egentliga bemärkelse,
översvämmat landet, utgjort den huvudsakligaste av
judiska nationens medlemmar idkade rörelsen. Den
industrigren, som judarne därnäst berömmas att hava
bragt riktigt i flor uti de städer, varest de fått
etablera sig, är procenteriet, och att denna mening
icke måtte vara alldeles orättvis, vinner styrka därav,
att i alla de städer, där de ej haft tillstånd att bosätta
sig, likasom på landsbygden, procenteriet, åtminstone
i stort, är i det allranärmaste okänt.»

Därjämte ådagalade motionären, huru
osannfärdigt det vanliga påståendet var att judarne måste
slå sig på handel och ocker, därför att de icke fingo
sysselsätta sig med annat, erinrande om de många
yrken, som uppräknades i 1782 års reglemente.
Vid diskussionen i ståndet utreddes frågan i
samma sansade riktning, och många tänkvärda
sanningar uttalades.

Sålunda yttrade herr Gustafsson bland annat:
»Fördragsamhet är visserligen en bland de vackraste
kristliga dygder; men jag skall allt för mycket fela
mot plikt och övertygelse, om jag därav lät
förblinda mig ända därhän, att jag gillade principer,
som tillerkände främmande trosbekännare större
förmåner även i ekonomiskt hänseende än landets egna
barn. Att detta senare förhållande verkligen ägt rum,
vad den laglydiga judiska nationen vidkommer, vill
jag med exempel bevisa. Det är nämligen bekant, att
judiske handlanden i Norrköping Soldin, på kongliga
kommerskollegii tillstyrkan, för sig och hustru erhöll
(283) en vidsträcktare handelsfrihet än hittills svensk man
någonsin ägt, nämligen att över allt i alla städer och
på alla marknader få försälja icke blott kläde, utan,
märk väl, alla möjliga fabriksvaror.»

Herr Brinck frågade ståndet, om någon av dem
skulle kunnat vara nog oblyg att anhålla om något
sådant som herr Soldin. Därpå anförde han
skriftligen: att han under nu pågående filantropiska skrän
om människorätt icke kunde fatta eller erkänna någon
allmän människorätt, som moraliskt eller politiskt
ålägger en nation förbindelsen att inom sitt land
inkorporera ett främmande folk och att tillåta den
främmande folkstammen att där utbilda sig såsom
en stat i staten. Tvärtom trodde han, att den
allmänna människorätten och mänsklighetens stigande
odling och förädling just gick ut på, å ena sidan att i
varje samhälle tillintetgöra de stater i staten, som
under barbariets och råhetens tidevarv uppstodo, samt
å andra sidan att i en gemensam nationalitet eller till
ett enda folk innerligt sammansmälta och förena de
mer eller mindre besläktade folkstammar, av vilka
varje samhälle, som utbildat sig till ett politiskt helt,
bestod. Därpå visade han huru judarne ursprungligen
betraktade sig som en adel, ett särskilt folk, som
aldrig ville blanda sig med andra, emedan de voro
Guds eget och sålunda alltid skulle sätta Mose lag
över Sveriges rikes. »Juden blir», säger han, »så
länge han bekänner den mosaiska tron och denna
tro är för honom annat än ett tomt ord, alltid jude,
a l d r i g s v e n s k.»

Herr Nordvall visade det lögnaktiga i det bekanta
påståendet, att judarne pressades i Sverige på pengar,
genom att påpeka huru de genom 1838 års för-
(284) ordning befriats från avgiften för skyddsbrev, vilken
avgift dock fortfarande uttogs av svenska medborgare,
som begärde burskap.

Herr Helsingius visade huru vissa av judarne
missbrukat gästfriheten och förstått att icke allenast
genom tumning av våra författningar, utan ock genom
de medel de ägt i sina händer, nedtysta auktoriteter
och beslagare.

Detta var också på några undantag ståndets
allmänna mening 1840; men 1853 hade meningarne
ändrats, och då beviljades, på förslag av en i
borgarståndet, som var av judisk extration och därför med
stora filantropiska syften begåvad, nya och
vidsträckta förmåner. Vad sedan inträffat känna vi!

Till sist några ord om judarnes religiösa
förhållanden i det främmande landet. Redan under
Gustav III hade den lilla församlingen inkallat en
rabbin Levi Hirsch ifrån Alt-Strelitz i Mecklenburg.
Första synagogan i Stockholm öppnades i Sjöbergska
huset vid Köpmantorget. Som denna lokal redan efter
några år visade sig otillräcklig, såg man sig om efter
en ny sådan och stannade vid gamla auktionshuset
vid Tyska Brunn, där den höll sig kvar intill våra
dagar, då en ny invigdes, den nuvarande, vid
Vahren-dorfsgatan, uppbyggd efter ritning av professor
Scholander. Till liturgi antogs den pragiska, emedan de
flesta av Stockholms judar voro från orter, där
densamma följdes. I stadshagen ovanför
Hummersberg fingo judarne sig begravningsplats anvisad år
1789. Numera finnas synagogor i alla större städer,
där judar funnit för gott att slå sig ner...