Då vi nu står inför en fiende av aldrig tidigare skådat slag, och en fiende som vi av allt att döma inte kan besegra, så är det kanske dags att ställa sig följande fråga: borde vi ge upp?
För vad lönar det sig att fåfängt kämpa mot en övermäktig fiende, som dessutom har grundlurat mer än 90 procent av den utbildade vita medelklassen, och säkert bortåt 99 procent av den totala befolkningen? Är det inte i ett sådant läge dags att lämna världen åt sitt öde?
Nog känner vi alla så emellanåt, konstigt vore det väl annars. Det som nu pågår är ett spel på högsta nivå, och deltagarna i detta spel är inga duvungar, och de är allt annat än naiva. De har vida övertrumfat de mest briljanta av våra tänkare och experter, och anledningen till att man lyckats med detta konstycke beror på att de främsta av oss inte kan inse att ondska, likt den som nu har uppenbarat sig, faktiskt existerar.
Vi vill inte tro på det, och därför vägrar vi inse fakta. Det som är för obehagligt, vill vi inte veta av. Och det som är för otroligt, vill vi inte tro på. Detta är en naturlig försvarsmekanism som skyddar oss från lidande. Precis som smärta hindrar oss från att skada vår hand om vi rör vid en het kastrull, så hindras vi av oss själva från att behöva konfronteras med den kalla bistra sanningen.
Vi vill inte inse hur det verkligen står till pga att det är för hemskt att leva med denna insikt. Och kanske är det inte heller meningen att alla ska behöva se vad det är som nu pågår. För de flesta av oss har det ju rätt så bra som det är. Man lever visserligen i okunskap, men lidandet hålls till ett minimum.
Så frågan om vi borde ge upp eller inte kan inte besvaras generellt. Vi måste besvara den inom oss själva … till oss själva. För det är vi själva som måste leva med beslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar